Jag
var på jakt efter någonstans att bo inför pensioneringen som
ligger många år in i framtiden. Men jag ville börja planera. Så
fann jag ett hus från 1700-talets slut med stort renoveringsbehov.
När jag talade med säljaren frågade han i förbigående om jag
ville ta hand om en katt som bodde i stallet. Men det kunde jag
absolut inte för jag skulle de närmaste 20 åren bo där bara över
helgerna. Jag svarade nej. Han tvekade men sade tillslut att han
skulle ta med sig katten.
Så
flyttade jag in och det gick fler månader. Ingen katt fanns, så jag
trodde att den inte fanns. För övrigt hade det någon gång för
flera år sedan fötts en kull med katter under "drängstugan"
som stallet var ihopbyggt med. Ett litet stall men med moderna boxar.
En dag såg jag en liten svart katt. Den slank in i en öppning
mellan stallet och drängstugan.
Någon
tid senare så kom en liten svart katt gående och började sitta och
titta på mig när jag skruvade på bilen eller gjorde något annat.
Men det fanns flera katter runtomkring så det kanske var någons
katt. Så småningom förstod jag att det var "katten". För
den slank emellanåt in under huset. När jag kikade in under grunden
satt den där och tittade på mig.
Jag
bestämde mig för att den i alla fall inte skulle svälta.
Visserligen såg jag den någon gång springa in med en mus i munnen.
Men den var ju så ynklig. Och den åt musen på mindre än en minut.
Jag tror den behövde ca 30 sekunder för att sluka den med hull och
hår. Det krashade när den for igenom munnen på katten och så var
musen borta.
Så
jag hämtade ett dräneringsrör, skar ut en lucka i botten, skar
av en hinks botten och hällde i 10 – 30 kg med kattfoder. Liten av
olika märken, så det blev lite variation. Och ställde allt i
spiltan. Det försvann ganska raskt allteftersom. Äter en katt så
mycket?
I alla fall så började den svarta lilla katten att följa
mig som en liten hund, än hit, än dit när jag var utomhus.
Tillslut ordnade jag en liggplats, gjorde en vinterboning och
lyckades få den att blixtsnabbt komma in genom dörren för lite
mat. Sedan for den lika raskt ut. Och så började det.......
Så
småningom blev det vinter. När jag kom på fredagskvällarna vid
21-tiden gick jag ut och ropade på katten "Komdå !" så kom katten fram
ur grunden och sitt bo. Jag gick före till huset och den följde med
in. Där fick den sova och äta. Den åt massor ! Fast den hade
obegränsat med torrfoder i stallet. Sardiner i tomat gav jag den! "Willys" har sådana i mängder! Så jag bunkrade. Till slut
började den vänta på mig. När jag kom satt den på förstubron.
Eller kom springande jamande och pratande. Och så började hon
försöka sova vid mina fötter…. och spann. Men den ville jämt
ut, för att ligga på en bänk på bron. Där låg den timme för
timme och timme för timme…. Gör inte katter någonting? Den
struntade helt i kylan. Den ville in enbart på sina villkor.
Och
så fortsatte det tills hon fick ett anställningsavtal med en god lön, fri hälso- och sjukvård och valfria arbetstider!
På hemsidan ser ni några bilder om Katten Komdås liv och äventyr som också har sammanfattats i ett första utkast till en bok. Vi får se när boken kan slutföras. Komdå gick bort en dag och sörjdes djupt av alla hennes vänner. Hon var en bästa insamlare av överflödiga möss och friflygande fladdermöss! Hon var också företaget KattochR8s verkställande direktör under lång tid. Se mer om företaget genom menyvalen högst upp.
Katten Komdå fann ochså en bästis i Elisabeth som hon tillslut brukade sova bredvid på sin egen kudde! Ibland när jag satt uppe sent brukade Komdå komma och ställa sig bredvid mig och jama uppfodrande så jag också skulle komma och lägga mig. Hon gick sedan före mig till sängen och såg till att jag lade mig.
Vi reste mycket tillsammans under åren och hon gillade bilar på lite olika sätt.
När jag har hämtat ut recept till Komdå så har jag fått lite roliga kommentarer om hennes namn. En gång sade apotekspersonalen "Det var det roligaste namn som jag
sett på en katt!". Och då förklarade jag lite om hur namnet
kommit fram. Komdå var född i ett stall och att vi blivit kompisar. När jag kom ut på kvällarna så gick jag till
stallet och ropade "Komdå !" och då kom hon fram från
husgrunden och följde med mig in. Små steg som följde mina steg i
snön. Och att det var så vi hade blivit kompisar. Jag såg att hon blev
lite rörd. Sedan såg jag där jag satt och väntade på receptet,
att hon berättade för sina kollegor om Komdå. Dom log lite och
pratade med varandra.
När
hon kom tillbaka med antibiotikan så önskade hon Komdå "din
katt" ett snabbt tillfrisknande. Och då svarade jag att Komdå
inte var min katt utan hon var sin egen katt. Svaret följde snabbt
"Det är klart med ett sådant namn att hon är
sin egen !" och det höll jag ju med om.
Jag
berättade då att jag lovat Komdå att hon skulle få en bra lön, pension
och en sjukförsäkring. Och receptarien nickade förstående. "Visst
förstod hon det. Till en sådan katt." Komdå
och jag blev Kompisar och alla förstår varför! Visst är det
bra!
En dag fick Komdå en kattkompis som tog sig in alldeles på egen hand utsvulten och rädd. Komdå visade då att hon var en riktigt snäll och omtänksam katt. Hennes kompis namn var "Villin".
Komdå och Villin leker numera tillsammans vid regnbågens fot tillsammans med Tiger som kom med i familjen lite senare. Tiger har en alldeles egen historia.
De bästa vännerna Herdis och Gudmundur har tagit fram ett porträtt att hängas upp till allas minne i trappan till det 1700-talshus som Komdå Katt har bott i.
Porträttet har fångat Komdås karaktär på ett så bra sätt och visar hennes beslutsamhet och styrka!
Eftersom det finns ett skyddande spegelglas så finns det reflexer som undviks till stor del genom att vinkla tavlan när den fotograferas. Senare kommer en ny bild på tavlan när den placerats på väggen i 1700-talshuset. Men kanske först när trappväggen renoverats och fått ny fin yta.
